Hälsa din jävel

Dags för en kraftsamling. Alltför länge har människan genomgått en evolution. En evolution som fått oss att sluta säga "Hej" till bekanta som man vid olika tillfällen möter.

Är det någon man sporadiskt träffat på någon gång, och man inte vet om man gjort intryck nog för att personen i fråga ska säga "hej", så vågar man själv inte göra det heller.

Är det en person som man inte sett på väldigt länge vågar man inte heller säga "hej" för att man inte vet om den personen fortfarande kommer ihåg en.

Men, vafan... Jag var på ett café när jag var hemma i Leksand över midsommar. Där, i kassan, stod en tjej som jag gått dagis, lekis, lågstadium och mellanstadium med. Jag kände igen henne hur väl som helst, sökte ögonkontakt för att säga hej när våra blickar möttes. Men så fort vi såg varandra i ögonen och jag fått ur mig -"Hee..." så tittade nollan bort. Det blev något sorts "Hee....ggghhhmmm" istället för ett klingade "Hej!".
Känner jag igen henne så jävla väl så måste hon ju känna igen mig också. Det är ju bara så.

Så nu sluts vi upp, ni och jag. När vi ser någon vi gick på dagis med utbringar vi ett stadigt och bestämt "Hej!". Inte ett svagt "heej...". Ett riktigt jävla fucking HEJ. Så att personen inte kan missa det. Och blir ni ignorerade ska ni fan säga "idiot". Lite sådär lagom högt. Så att personen hör. Men så att denne i fråga fortfarande tycker att det var för lågt för att vara menat till honom/henne.

Tumregeln är alltså; "Känner jag igen dig, så känner du igen mig".
Detta gället också för gamla ex. Hur det än tog slut och hur förbannade man än varit på varandra ska man fan kunna heja på varandra. Inte för att stanna och prata om livet utan bara för att man känner igen varandra. De enda man kan skita i är personer som man inte har något som helst utbyte av. Som bara förpestar din vardag. Typ Anders Skoglund i Insjön. Eller Peter Matsson i Tunsta. Eller Andreas Stenback i var-fan-han-bor-nu-för-tiden.

-"Hej hej hallå motherfuckers!"